BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

fredag 12 november 2010

Dag 01 - Om en pojke

Den 19 juli 1984 föddes en skrikande (bortskämd enligt hans systrar) liten snoris vid namn Jens Fredrik Karlsson. Jag kom ut till denna världen i Skellefteå lyckligt ovetandes om alla tsunamis, orkaner, svält, krig och annat elände! Hade förmodligen stannat kvar annars! ;)


Hemma dera Kulln satt två äldre syskon längtandes efter deras nya helt magiskt underbara lillebror! Där satt även en farmor fra Amlia som barnvakt åt ovanstående yrväder!
Sen finns det en storebror med såklart som likt sina systrar är världens snällaste och alltid har ställt upp i vått och torrt!

Profetsläkten och Stenbergs lappsläkte förenades och skapade en mycket bestämd, ytterst tjurskallig (ibland dumtjurut), alltiallovillkunnaalltochvetaallt men snäll och omtänksam pajknavarong!

Som 14-åring, med en månad kvar till moppe hände en tragisk olycka som kom att ändra hela min syn och ja, hela mig faktiskt. En förmiddag stog jag hemma hos min storebror framför vedklyven, hade väl stått där varje dag ut och in i två veckor med samma slentriana rörelser dag ut och dag in och min koncentration och mina tankar var någon helt annanstans den där dagen, en torsdag i Juni. Mitt i allt knakande och brakande hörde jag ett konstigt knak och jag förstog rätt snart vad det handlade om, tittade ner mot eggen och såg nått som jag inte tänker beskriva för er, men jag lovar att det är en syn ni inte vill se! Drog snabbt åt mig handen och tänkte "NEJ NEJ NEJ!! Snabbt göm dig så ingen får reda på det, Jens du kommer få så sjukt mycket skäll för det här, Det var ju precis det här dom sa inte fick hända!!!!" och tittade mig runt för att se vart jag kunde springa men i absolut sista sekunden när jag redan tagit två steg ut mot skogen så slog det mig att det förmodligen inte alls var så himla smart och att jag borde söka efter nån som kunde hjälpa mig istället! Sagt och gjort med en hand uppe i luften sprang jag in mot källaren och skrek efter hjälp. Innan jag visste ordet av satt jag i uffes bil med en handduk lindad runt handen och en storebror som stog utanför och sa högläge och en pappa bakom ratten!
I full fart bar det av mot sjukstugan och jag visste att det här var slutet och det enda jag hade i huvet var hur jag skulle kunna köra moppe nu och att jag var innerligt ledsen för att jag svikit pappa och storebror på dethär sättet! Hur kunde jag vara så urbota dum?
Iallafall så med en pappa med erfarenhet av sjukvård och en helt makalöst snabbtänkt bror, hamnade jag på akutmottagningen i Norsjö. Därifrån bar det iväg till handkirurgen i Umeå med helikopter för att förhoppningsvis kunna rädda det som var kvar men dom drömmarna släcktes med en gång när jag kom fram och dom gjorde en snabb titt på det inlindade paketet och sa "när du vaknar så har du bara 3 fingrar kvar". Jisses, hela mitt liv bara rann ur mig! Men idag är jag djupt tacksam över att han inte lovade mig nått han kunde hålla utan sa som det skulle bli med en gång för när jag vaknade så var jag såklart ledsen men jag hade som redan accepterat det fast jag inte riktigt fattar det än idag 12 år senare! Denna händelse hade en stor betydelse i formandet av mig och kom i en riktig dålig tidpunkt när man är grymt beroende av att inte vara annorlunda eller sticka ut. Tonåren var ingen höjdare om jag ska va ärlig!

Skoltiden gick från att va rolig och intressant till fruktansvärt tråkig och ointressant, gymnasietiden var inte alls rolig förutom att det var roligt att bo i skellefteå ett tag men det slutade vara intressant det med!

Tillbaks i Norsjö och när jag skulle bli "vuxen" och göra nått vettigt av mitt liv så bestod detta med ett antal tillfälliga anställningar och vikariat nästan överallt i Norsjö. Skaffade mig mina två settrar som mest hela tiden ligger och snarkar och gosar.

Ett antal olika förtroendeuppdrag inom föreningar, suttit i sportfiskeklubbens styrelse, är fiskepolis.

Idag sitter jag i Hörnsjö, Jobbar i Nordmaling, Har träffat en alldeles fantastiskt underbar människa som jag älskar över allt annat och fått två helt magiska barn på köpet!
Jag som ABSOLUT under inga omständigheter skulle flytta från Norsjö nånsin!


1 kommentarer:

Anonym sa...

man ör väl inte sämre än att man kan ändra sig?!