Piip

Joda, Jag lever!
Är bara osynlig!
Osynlig för dom flesta utom dom som står mig
närmast.
Det är så jag vill ha det!
Är less på alla idioter som tror saker och
försöker få mig att vara nån jag inte är.

Den här veckan måste slå alla rekord i att
få mig att känna mig uppskattad, omtyckt,
behövd.

Har världens goaste syskonbarn som ja absolut inte
kan hålla mig från.
Men de tär på gammkroppen att ligga på golvet och
agera gåstol, poa-häst, hoppborg, klätterställning
och allt annat som busfröna använder mig till!

Men det är värt det.
Alla skratt och leenden och kramarna och pussarna
jag fått ikväll av fröken Långstrump gör att
allt annat försvinner och det är värt ömma muskler
och leder!

Och sen den andra Herr Plutten som ska va en bebis fast
han har glömt bort det och tuffar på och hinner vara
precis överallt!
Det är värt att få en nära på avsliten näsa och ett antal hårstrån
mindre på huvudet för att titta upp och se världens största
leende!

Det är glädje.

(sen finns det ett till kapitel men det tar jag en annan dag)

Det är bra nu iallafall.
Det är det enda som spelar nån roll!